Thomanders Studenthem

Ett namn betyder så mycket

Den 4 oktober 1895 överlämnades den stora donationen till Lunds universitet: studenthemmet på Sandgatan 16 tillsammans med fondmedel för Hemmets framtida underhåll. Givarna var godsägare Gottfrid Warholm, hans hustru Ida Thomander Warholm och hans svägerska, fröken Emma Thomander. Donationen var den största gåva som dittills, av enskilda personer hade skänkts till universitetet.

Grundläggningsdatum är det alltså ingen tvekan om, men i donationsbrevet förekommer också ett annat datum den, 4 oktober 1812 – ”till minne av den dag , på vilken Johan Henrik Thomander blev som student inskriven vid Lunds universitet”. Och det var inte bara den dagen, den 4 oktober 1812, som donatorerna markerade, utan med den följde också det namn de gav åt Hemmet:
Johan Henrik Thomanders studenthem.

Ett namn kan vara riktningsvisande. ”Nomen est omne” lyder ett ordspråk. De tre donatorerna ville hedra minnet av sin framstående far respektive svärfar med att sätta hans namn som inskription på studenthemmets fasad mot Sandgatan. Thomander är ett stort namn i svensk kyrkohistoria och inte mindre i det akademiska Lunds annaler. Hans namn står i ordningsföljden som ett av de främsta bland inskriptionerna med stora lundensares namn på läktaren i Akademiska Föreningens stora sal.

Att man lät påminnelsen om Johan Henriks allra första tid i Lund, från den dag då han skrevs in vid universitetet, bli ett slags vinjett till det Studenthem som fick bära hans namn, är dock tänkvärt på ett alldeles särskilt sätt. Thomanders tid som student i Lund var nämligen allt annat än ljus och lycklig.

När hösten kom år 1812 och med den en ny kull av studenter till ”den akademiska bondbyn” Lund, hade Napoleons ”Grande Armée” nått till Moskva, där den franske kejsaren kunde blicka ut över den brinnande staden för att, när vinterkölden slog till, tvingas börja det fruktansvärda återtåget. Att dessa världshändelser väckte starka känslor också i Sverige är uppenbart; vårt land stod vid den tiden inte utanför stormaktspolitiken. Vad som utspelade sig på den stora europeiska scenen gav återklang här i Lund bl.a. i Esias Tegnérs diktning. Den fick nu en starkt patriotisk lyftning. Det var nu som han skrev Svea: ”Jord som mig fostrat har och Fädrens aska gömmer…”. Det skedde mot en ödesmättad bakgrund. Året 1812, heter det i en av hans dikter, var fyllt av ”hunger och mord”.

Hur den unge novitien Thomander kände inför allt detta vet vi inte. Han hade fullt upp med sitt eget missmod och var allt annat än glad över att ha blivit student i Lund.Detta berodde verkligen inte på vare sig bristande begåvning eller studiehåg. Thomander var bara 14 år då han skrevs in vid universitetet. Det var i och för sig inte något särskilt anmärkningsvärt dåförtiden. Men Thomander hade redan en avslutad skolgång i Karlshamn bakom sig och hen medförde ett lysande avgångsbetyg. Så här skrev skolans inspektor:

”Ifrån en trivialskola, sådan som denna, lärer den Kgl. Caroliska Academien föga få mottaga en yngling mer destinerad än ovan berörde Johan H. Thomander. Han är icke länge sedan ingången i sitt 15de ålders år, men har redan länge varit den främste bland den här varande skolungdomen; och på de 19 åren , jag haft någon befattning med detta läroverk, har kanske ingen med flere insikter här ifrån uppgått till Kgl. Universitet. Flitig, utan att därför vara träl vid studierna, har han samlat dessa insikter, och gör för dem reda med särdeles besked. – I säker förtröstan, att denne yngling själv bevisar, att vårt omdöme ej är överdrivet, önskas honom den högsta välsignelse, med samma som han hos sine nu blivande herrar förmän och lärare till bevågen ynnest med all vördsamhet anmäles.”

Ändå blev Lund för denna begåvade yngling ingenting annat än en stor besvikelse. ”Hade jag ej tillgång till biblioteket, köpte jag mig ett rep, tror jag”, skrev han till en vän i Karlshamn. Fattig var han, men det var inte någon ny erfarenhet; han hade levt under mycket torftiga vilkor hos sin gamla mormor. Hon var prästänka, utan pension, och hon hade fått ta hand om sin dotterson redan från början sedan både hans mor och far hade gått sina egna vägar. Nej, det som gjorde att han tyckte livet i Lund var så förfärligt var först och sist, att här var han helt och hållet ensam. Det är det som färgar av sig på alla hans omdömen. Andra studenter tyckte att han var en kuf, lite konstig och förläst. Och Johan Henrik tyckte i sin tur, att lärdomsstaden var fylld av idel dumhuvuden. Inte heller professorerna imponerade på honom: ”De äro liksom tomma stenkrukor, dem man med lätthet kan dra vid öronen, vart man vill”.

Efter ett par terminer flydde han från Lund, tillbaka till sitt älskade Karlshamn, försörjde sig som extralärare och informator och läste själv vidare ”på distans”. Han återvände till Lund ett par år längre fram, fast motvilligt: ”Hu! Jag ryser var gång jag tänker på denna sumpiga kula”.

Nu var han hela 21 år och kom ännu en gång till Lund. Kort efter ankomsten skrev han i ett brev, daterat den 4 oktober 1819: ”Jag kom hit med sundt förnuft och hela lemmar i fredags kl 12, som jag ämnat, och fann Lund vederstyggligare än nånsin. Min vistelse här sedermera har just icke tjenat att förändra mina tankesätt i den delen. Dimmor och rännstenar äro det enda man ser….”

När Thomanders barn och de övriga i familjen långt senare tänkte på sin far och på olika sätt ville hedra hans minne, var det naturligtvis första hand vad denne man uppnådde längre fram i livet, när karriären var fullbordad och alla hans talanger hade fått komma till sin rått, som de ville hugfästa. Evan Klintner berättar i sin artikel i vår bok om hur man levde och tänkte i den familjen. Det fanns knappast någon gräns för deras vördnad och beundran för den store biskopen – med han vältalighet, hans skarpsinne som teolog och som politiker, hans spiritualitet och kvicka infall. Men den stora donationen, som Lunds universitet fick ta emot den 4 oktober 1895, hade också en annan anknytning till vad de visste om sin far. Här fanns en särskild och ganska rörande motivering. I studenthemmet med Johan henrik Thomanders namn skulle ”välartade och obemedlade, vid universitetet inskrivna studenter”, tolv åt gången, få ett hem under glada år tillsammans. De skulle inte behöva uppleva en så dyster och misslyckad, så känslomässigt frustrerande studenttid som en gång Thomander själv.

Som väl är skulle det visa sig, när Thomander kom till Lund en tredje gång- vid mitten av 1820-talet och nu mera för gott- att också han kunde finna sig väl till råtta i denna stad. Han hade blivit docent, och nu blommade han upp och blev med ens en central gestalt i sällskapslivet bland de yngre lärarna vid akademin. Nu spelade han ut för fullt med recensioner och skrifter inom sitt eget vetenskapliga gebit och visade på samma gång sin nästan omättliga aptit på skönlitteratur, teater och musik. Metamorfosen hade inträffat då han under mellantiden hade levt som informator i de bästa tänkbara, inspirerande miljöer, dels inom borgararistokratin i Karlshamn, dels hos den högadliga familjen Trolle-Wachtmeister på godsen Trolle -Ljungby och Årup i Nordost-Skåne och på Trolleberg utanför Lund. Efter denna nystart blev Thomander just den man som passar så väl att stå för själva upphovet till det studenthem som bär hans namn. Eller uttryckt på ett annorlunda sätt: hans namn blev verkligen ett gott och passande ”omen” för just detta Hem.

Vid den här tiden, alltså då han snart skulle fylla 30 år, är det en helt annan man och en helt annan ton som möter en, då man läser Thomanders skildringar av livet vid universitetet i Lund. I ett brev till en av sina vänner skriver han så här:

”Min lefvernes beskrifning här i Lund äri korthet följande. Jag har, sedan jag kom hit, gjort 2 uppvaktningar, hos Bispen och Ahlman/dekanus/… 3 ggr har jag spelat kort, 3ggr bestått mig och mina vänner Rhenskt vin, druckit punsch ett par ggr i veckan, för öfrigt läst, skifvit och skött mina göromål”.

Thomander går, i bästa ”hemitanda” kunde vi säga, i sina brev alltid med mycket lätt han över vad han faktiskt uträttade i sina studier och i sin yrkesgärning som teolog och präst. Det var i själva verket inte så ringa. Det har redan räckt till för att behandlas i flera akademiska avhandlingar. Men det han gjorde vid sidan av – och som han gärna beskriver – har kanske ett vidare intresse och det stämmer väl i samklang med traditionerna i det hem som för hans minne vidare i Lund.

Att Thomander var intresserad av musik hör till de minst kända sidorna av hans vittfamnande personlighet. Men det bör nämnas som en av hans meriter när han fick vara den som fick ge sitt namn åt vårt sång- och musikälskande studenthem. På det området var han själv inte utövande och i varje fall ingen specialist. Det var närmast för sina elevers skull som han engagerade sig på detta fält.

Det är därför man i brevväxling får veta en hel del om vilka konserter som förekom i Lund på 1820-talet. Man får också läsa omhans stora ansträngningar att förvärva ett ”fortepiano”, kanhända det första i Lund. Det var avsett för den unge Axel Wachtmeister men stod uppställt i Thomanders bostad. Längre fram hör vi också om den då nybildade Studentsångförening, som under Otto Lundblads ledning höll serenad framför Thomanders hus vid Paradisgatan.

En mera central ställning i Thomanders liv och aktiviteter intogs av skönlitteratur. Det var redan i dessa unga år som han lade grunden till det väldiga bibliotek, som hans dotter Ida Thomander Warholm skänkte till Kulturen i samband med att det Thomanderska hemmet (från professorstiden under 1830- och 1840-talen) rekonstruerades och flyttades dit på hennes bekostnad. I denna boksamling imponerar framför allt den väldiga samlingen av internationell skönlitteratur. Thomander var en all-läsare, men naturligtvis är samlingen särskilt i sina äldre delar präglad av europisk romantik. Schellilng ”Sämtliche Schriften” saknas givetvis inte. Samlingen av engelsk litteratur har också ett stort omfång och tillsammans med den specialverk i  språkhistoria och lexica. Sådana verk skaffade han väl då han arbetade med att översätta Shakespeares dramer. Men det låg redan före docenttiden i Lund.

Om man går lite närmare in på Thomanders bokinköp, upptäcker man att han hade en tydlig förkärlek för en alldeles bestämd typ av litteratur: satiren, den mer eller mindre burleska komiken och den spexartade farsen. Han läste givetvis Walter Scotts romaner, men han lyckades också få fatt på och hade mycket nöje av en parodisk omarbetning av Scotts ”Woodstock”, en bok med titeln ”Brambletye House”, som hade getts ut av en herre vid namn Horace Smith. han läste gärna böcker av Fenimore Cooper, indianromanens skapare, och han skaffade sig hela sex volymer av det s.k. ”Zauber-biblliothek” med ett ymnigt bestånd av spökhistorier och trolldomsäventyr. I hans större bokbeställningar från kontinenten ingick ”La Pucelle d’Orléans”, dvs. den spexartade dikten om Jeanne d’Arc av Voltaire.

Går man så över till teaterlitteraturen, där Thomander hade sitt allra djupaste intresse, finner man inte bara sådana verk som tillhör de mera respektabla klassikerna. Gleerups i Lund skaffade åt honom från Danmark J L Heibergs fars ”Kong Salomo og Jörgen Hattemager”, som han också själv hade sett på teatern i Köpenhamn. Både i Lund och Makmö gick han och såg de resande teatersällskapen som bl.a. uppförde en komedi av C I Hallman med den inbjudande titeln ”finkel eller det underjordiska bränneriet”. Den hade Lundapubliken inte förstått att uppskatta, skrev Thomander, men själv gav han den ett högt beröm.

Humor och ironi – här också humor i djupare mening än bara kvickhet och skämt – räknade Thomander som en väsentlig litterär kategori, ja, men kan hos honom nästan kalla detta för en livshållning. humorn och inte minst ironin utnyttjade han medvetet i son politiska talekonst. De är också, i rätta händer, kraftfulla och ibland dräpande vapen. Vår egen tids svenska riksdagledamöter tycks inte räkna den retoriska konsten som någon del av sin verksamhet och i varje fall inte humorn. I det brittiska parlamentet är det annorlunda. Churchill skrev en gång om hur han såg på humorns politiska möjligheter. Han menade att om man kan överbevisa med argument är det givetvis gott och väl, men tillintetgöra sin motståndare kan man bäst och säkrast, om man lyckas få honom utskrattad. Thomander skulle ha förstått honom, och hans samtid visste att han som ingen annan förstod att bruka den konsten. Tyvärr kommer dock denna hans kvickhet inte fullt till sin rätt när man idag läser riksdagsreferaten.

Thomanders ”spexiala” talanger skulle helt visst ha glatt hemiter av alla årgångar i vårt studenthem. Han visade inte detta drag på scenen men väl som författare. I denna genre slog han igenom i samband med en uppmärksammad professorskonkurens åren kring 1930. Det gällde en professur inom den teologiska fakulteten, förenad med domprosttjänsten i Lund. Thomander var den yngste bland de sökande, och han kunde knappast räkna med att få befattningen, trots att han fick fina  vitsord av en av de sakkunniga, fakultetens dekanus. Alltnog, Thomander satte igång en stor apparat, han startade tillsammans med en av sina vänner en egen tidskift, Gefion, som i nummer efter nummer behandlade befordringsmålet; han tyckte att han själv och hela det akademiska Lund borde få ut så mycket nöje som möjligt av affären.

 Här gick Thomander fram på ett sätt som får anses som helt unikt inom den annars rikhaltiga men som regel ganska sorgliga litteraturen kring akademiska befordringsärenden. Thomander skrev inte alls om sig själv eller om sin egen produktion. Han drev isstället gäck med en av de sakkunniga, professor Brunius, och framför allt med en av de medsökande, komministern Achatius Kahl, och detta utan att skriva ett enda negativt ord om någondera. Tvärtom, han höjde dem till skyarna. Om Achatius Kahl, som alla i Lund höll för en tämligen medioker teolog, skrev den anonyme författaren i Thomanders tidskrift, att denna var den mest framstående i hela världen. ”Vår store Kahls odödliga förtjenster”, hette det i Geifon,  hade genom Lunds Weckoblads hundratals exemplar blivit kända för världen. I ett av tidskriftens nummer sammanfattades ”Kahls sju sköna egenskaper”. Han var den lärdaste, den renlärigaste, den kvickaste, den skarpsyntaste, den anspråkslösaste, den ädelmodigaste, och den saktmodigaste. I Tidskriften startades också en insamling för resandet av en marmorstaty över Achatius Kahl, ”med frånsidan vänd mot akademien”. Achatius Kahl fick inte domprosttjänsten – och Thomander fick den naturligtvis inte heller.

 Thomander hade en stor förmåga att väcka uppmärksamhet. Det han företog sig skulle han gärna föra själv, och det skulle ha stora proportioner. Kanske bottnade detta självhävdelsebegär i ett mindrevärdeskomplex från barndomen. Han var ett utomäktenskapligt barn och hade vuxit upp utan stöd av föräldrar, syskon eller annan släkt än sin mormor. Men han hade onekligen stora gåvor och förmåga att sätta igång stora företag: en ny psalmbok, en ny kyrkolag, en ny riksdagsordning, nya universitetsstatuter.

 Magnifikt skulle det vara! Det är betecknande, att Thomander var en av dem som ivrade för att Lund skulle få ett jättestort biskopshus på Helgonabacken. ”Den tid skall komma, skrev han i en inlaga, ”då man skall önska att ha en furstlig boning i Lund”; han hade strukit under ordet ”furstlig”. Hans mera realistiska efterträdare i vår egen tid har klokt nog flyttat till ett mindre hus vid Kraftstorg, där för övrigt alla Lundabiskopar i äldre tid har residerat.

Namnets prägel på studenthemmet var tydlig – i Thomanders anda – redan i och med höstterminen 1895: bredden över universitetets olika studieinriktningar, musiken och litteraturen, vänskapen, diskussionerna, resorna till Köpenhamn, spexen och punschen. Det berättar vår förste förman om, Emil Sommarin, som blev professor i nationalekonomi och finansrätt och på 30-talet ledamot i Hemmets styrelse . I hans memoarer kan man läsa, att man strax efter Hemmets invigning den 4 oktober började förbereda underhållningen vid den första Gåsfesten och man ställde upp med en sångarkvartett. På AF presenterade han, i anslutning till några politiska möten bl. a. om arbetarnas strejkrätt, spexet Kärlek och död eller Morens sista suck.

 Själv har jag ofta undrat över hur det har varit möjligt att ständigt på nytt rekrytera nya hemiter med alla dessa talanger: sångare, festarrangörer, spexare och karnevalsgeneraler, kockar och festtalare,. På Thomanders tycks ingenting vara omöjligt. Aldrig så stora företag går man, till både egen och andras förvåning faktiskt i land med. I en oemotståndlig blandning av espri och galenskap.

Historiskt kåseri av utflyttad Hemit